Startskottet är avfyrat.
I måndags var det alltså dags att åka till Umeå, dagen hade kunnat starta bättre. Melvin fick nämligen magsjuka natten till måndag, Bläää! Jag låste in mig i sovrummet för att minimera risken att åka på den jag med. Tack och lov verkar ingen annan i familjen blivit smittad. Stor-Simon har fått vara ledig (vabbat) hela veckan med Melvin och Malte för säkerhets skull och efter Umeå har jag bott hos mina föräldrar:)
Måndag var det provtagning, röntgen och ekg på hjärtat och träff med läkare och sköterska. Så himla fin personal♥ Fick med mig mycket posetivt från dom.
* Tumören var liten 8 mm.
* Den är bortopererad
* Den har inte spridit sig
* Inte den mest snabbväxande
* Den var inte rh2 posetiv (något sånt heter det!?) Men det var i alla fall bra:)
Dom sätter in det vassaste cellgiftet min kropp klarar av (Vasst med tanke på min ålder och fysik) för att vara på
den säkra sidan och även strålning.
Så det är på dom ovanstående saker jag försöker tänka nu:)
Tisdag.
Startade morgonen med 25 tabletter.
Tack och lov löste man upp 24 av dom i vatten.
Sen gick vi över till sjukhuset för att ta giftet. Mamma var med mig hela tiden i Umeå♥
Nu kör vi... Först fick jag koksalt, sen ett rött cellgift (såg ut som rena rävgiftet) sen koksalt och efter det
ett annat cellgift och avslutade med koksalt. Tog ca 3 timmar. Kände mig lite tung i huvudet under tiden jag fick i mig det och även resten av dagen. Det var ju ganska lång bilfärd hem och jag mådde lite småilla.
Det händer ibland att jag har tur också:) På vägen hem från Umeå pratar mamma i telefonen med sin chef och just då ringer min telefon och det är min chef, så en bit innan Ånäset kör vi in på en parkeringsficka så att jag kan gå ur bilen för att prata. Efter ett tag börjar det passera ambulansbilar och polisbilar. Då har det hänt en bilolycka bara ett krön framför där vi stannade. Så hade vi inte stannat, så hade vi säkert kunnat vara inblandade i olyckan eller först på plats. Det blev en ganska guppig omväg vi fick köra, men vad gör väl det:)
Som sagt for jag inte hem efter Umeå utan flyttade hem till mina föräldrar för att undvika magsjukan. Där blev jag serverad mat och dryck:) Helt otroligt så har jag typ bättre aptit nu än innan, måste typ småäta hela tiden för att inte må så illa.
Första natten var hemsk! Kunde inte alls sova, kändes som kroppen brann, hjärnan gick på högvarv (tydligen kortisonet som gör det)
Sen dagarna har gått bättre än jag förväntat mig, har gått mycket promenader, varit på gymmet, träffat barnen utomhus. Visst jag mår lite illa, känner mig seg i huvudet, lite som att jag har en ordentlig bakfylla hela tiden:)
Nu tar jag det dag för dag och gör det bästa av skitsituationen jag befinner mig i:)
Kommentarer
Postat av: Emma F
Skönt att höra att första omgången gått bra och att du sluppit både magsjuka och trafikolycka!
Svar:
evelina lundmark
Postat av: Marie
💕💕💕
Svar:
evelina lundmark
Postat av: Lena
😘🌸
Svar:
evelina lundmark
Postat av: Julia
Du är bäst ❤️
Svar:
evelina lundmark
Trackback
