evelu

 

Dom första 7 dagarna har gått helt okej rent psykiskt. Har känt mig ganska stark i huvudet, har tyckt att det

varit skönt att få starta igång... 

 

Fysiskt har det varit bättre en jag förväntat mig (Hade ställt in mig på att må rätt så skitdåligt). Har känt mig lite seg i huvudet, mått lite småilla, varit tröttare en jag normalt är. Men jag har varit ute på promenader varje dag, varit till gymmet dom flesta dagar. Hemma har jag försökt vara så mycket som vanligt jag kunnat med vardagsbestyren. Har försökt göra saker med barnen osv. 

 

Men så kom 8.e dagen (idag alltså). Känns som jag trillat ner i det svarta hålet igen, bara dåliga negativa tankar...

 

Varför??!! Har försökt att inte tänka varför just jag??!! Men det kommer endå, varför, varför, varför???

 

Jag blir så jäkla arg och frustrerad! Jag har fan gjort allt för att jag inte ska få den här jävla skitsjukdomen!!

 

*Tränat och tagit hand om min kropp.

 

* ammat tre barn, 6 månader/ barn = 1 och ½ år totalt. 

 

* Ingen i släkten har/haft sjukdomen.

 

* Kosten (har ändå ätit relativt bra, beror såklart vem man jämför med) (kanske failat på chipsen då?)

 

Ååå varför just nu??!! Jag är för tusan mitt i livet! 35 år, 3 barn, ett jobb som jag älskar att gå till, men nu inte kan

gå till för att jag ska vara sjukskriven hur jäkla länge som helst! Redan så sjukt less på att gå hemma:( 

 

Jag vet att jag har så himla många fina människor runt om mig som verkligen visar att dom bryr sig♥, men känner mig ändå fruktansvärt ensam i det här:(

 

Jaja, nu har jag fått skriva av mig lite, imorgon kanske är en bättre dag:)