evelu

Nu har det gått drygt en vecka sen min sista cellgiftsbehandling. 

 

Jag hade som mål från början att vara aktiv under hela behandlingen, träna och leva så normalt jag kunde.

 

Då hade jag ju ingen aning om hur jag skulle reagera eller må...

 

Jag fick höra så himla mycket innan, om andras upplevelser, om folk som kände folks upplevelser m.m. Det kan ju ha både för och nackdelar såklart.

 

Jag minns fram för allt en som jag pratade med när jag just fått beskedet. Tror det var hans pappa som haft cancer. Han berättade hur tufft det skulle bli för mig, både fysiskt och psykiskt. Jag försökte endå vara lite posetiv och sa att jag har ju tre barn jag ska ta hand om så jag hoppas jag inte blir så dålig... Hans svar på det var: Det kan du glömma, du kommer inte att orka vara mamma under den tiden och kommer att behöva ta hjälp. (Kommer inte exakt ihåg formuleringen, men något liknande. 

 

Men så fel han hade! Jag tycker att jag har klarat av min mammaroll bra! Mina barn har inte behövt göra några ändringar i deras liv, dom har fått ha kompisar hemma precis som vanligt, lekt, badat, bråkat, skrikigt, skrattat...

 

Dom dagar som varit tyngst, så har jag haft barnvakt av barnens mormor och morfar eller farmor och farfar eller så har deras pappa fått fara iväg med dom en sväng, så jag har kunnat vila en stund. Men det tycker ju barnen bara är kul och det har inte varit många dagar som det behövt.

 

Jag har också lyckats med mitt mål att vara aktiv under hela behandlingen. Promenader, cykla men framförallt styrketräningen. Vissa dagar när jag känt mig så obeskrivligt trött, vet inte hur jag ska förklara den tröttheten, men lite som att man har mjölksyra i typ hela kroppen, och när man känner så är det svårt såklart att motivera sig till att röra på sig, men när jag väl tvingat mig upp till att göra något tex farit och tränat, så känns det så mycket bättre efter och jag har blivit piggare. 

 

Hade jag inte orkat fara och träna så kan jag säga att jag inte suttit här och skrivit nu, utan då hade jag nog legat inlagd på en psykavdelning.

 

Det psykiska är klart den värsta biten av den här behandlingen, tankarna är väldigt svåra att styra och när hela ens kropp är körd i botten, så kommer bara mörka tankar.

 

Dom sista två behandlingarna har jag faktiskt inte hamnat i någon djup dipp, men kände förra veckan/helgen att det vara nära och även den här veckan. Förra veckan tränade jag ovanligt lite och tror det beror på det. Nu har jag tränat alla dagar (utom idag) den här veckan och känner att jag behöver det!!:) 

 

Sen har såklart sömnen påverkan och jag har inte sovit bra sen jag fick behandlingen den 2/8. Några timmars sömn/natt och ingen vila dagtid. Men i natt gick det lite bättre att somna så jag hoppas det vänt nu:)

 

Här kommer lite bilder från senaste dagarna: