evelu

 

Jag tar det från början.

 

Den 5 februari steg jag upp extra tidigt för att duscha innan jobbet! När jag tog av mig bh:n så kom jag på något vis åt bröstet och kände den direkt! Liten, liten knöl på höger bröst. Började direkt att kallsvettas då kände att detta är inte en bra knöl! Gick in i duschen, hyperventilerade lite sen gick jag och väckte Simon som också kände knölen.

Ringde mamma som också kom över, sen ringde jag vc. Fick en läkaretid dagen därpå.

 

Läkaren kände på knölen, men sa att det mest troligt är en bindvävsknuta, men skickade remiss för mammografi.

 

Först fick jag fara till sjukhuset i skellefteå och göra en mammografi. På den kunde dom inte se

förändringen. 

Sen fick jag en tid i Umeå den 13/2 för ultraljud. Hon som gjorde ultraljudet kunde se förändringen, men kunde inte säga vad det var, men hon sa att det såg ofarligt ut, men för säkreds skull ville hon göra en biopsi.

 

Sen var det bara att vänta på svar. Jag kände såklart oro, men eftersom alla tyckte det såg ofarligt ut så försökte jag intala mig att det nog inte var nån fara. Men en sak jag var livrädd för var att dom skulle ringa och säga att jag skulle komma och träffa läkaren och ta med en anhörig.

 

Tisdag den 27/2 ringer telefonen när jag är och jobbar. Hon som ringer säger att på torsdag vill läkaren träffa mig på kirurgmottagningen kl. 14,00 och att jag ska ta med en anhörig. Jag försöker fråga om hon kan se provsvaren och blir såklart dödsrädd. Hon säger bara att hon kan inte säga mer än att läkaren vill träffa mig.

Paniken och ångesten jag kände från den tisdagen till torsdagen gå inte beskriva. Dum som jag är går jag in i min journal på 1177 och ser att det står svf bröstcancer. Marken under mina fötter rasar.

 

Jag tar med mig min mamma som anhörig. När vi kommer dit är det en läkare och en sköterska med. Dom berättar att dom hittat cellförändringar på provet som tagits men att det inte alls behöver vara cancer. Jag får en tid för operation då dom ska plocka bort knölen redan på måndagen.

 

Måndag den 5 mars var det alltså tid för operation. Jag träffar kirurgen som förklarar hur operationen ska gå till och att dom ska ta bort knölen med god marginal, men även ta lymfkörteln som sitter i armhålan (portvaktskörteln tror jag den heter) Jag är så rädd har aldrig blivit sövd tidigare, men alla var jättebra som jobbar där och operationen gick bra. Läkaren sa att han trodde inte det var något farligt och om det skulle visa att det var cancer så var operatioen gjord. 

 

Att gå och vänta på ett besked är typ det jobbigaste. Ena dagen kände jag att det är klart att det inte är någon fara, bara en liten knuta, medans nästa dag kände jag att näe jag kommer inte att få se mina barn växa upp:(

 

Den 27 mars fick jag återigen mardrömssamtalet! Läkaren ville träffa mig samma dag och jag skulle ta med en anhörig. Den här gången följde Simon med. 

Av stämningen i rummet kände jag direkt att det här är inte bra! Vilket läkaren bekräftade snabbt. Jag kommer bara ihåg att hon sa: Tyvärr måste jag ge dig ett dåligt besked. Det visade sig att det var cancer. Trippel negativ. Bara namnet på tumören klingar ju väldigt negativt i mina öron. Jag frågade om det var huvudtumören, vilket det var och den hade inte spridit sig till lymfkörteln vilket var posetivt. Jag hamnade i chock, kunde inte ta in det...

 

Dagen efter gick det in och jag kan säga det att som jag mådde då, önskar jag ingen i hela världen. Hela mitt liv föll samman och jag kände det som att jag hade cancer i hela kroppen! Allt var som det kolsvartaste mörker. Jag såg min egen begravning, dödsannons, jag skulle aldrig få bli farmor Bara mörka tankar.

 

Sköterskan som jag fått mig tilldelad var supergullig och ringde flera gånger. Dom ordnade så jag skulle få en rönken av hela kroppen så att jag skulle kunna släppa att jag hade det överallt. Men ångesten gav sig inte, utan snarare tvärtom för att snart skulle jag få det bekräftat att jag hade det överallt (trodde jag) Jag började till och med få fysiska besvär i både mage, rygg och huvud. 

 

Jag fick tid för rönken den 3 april. Har aldrig i mitt liv mått så dåligt! Då har jag ändå varit med om en del tråkigheter, men allt det är som en fis i rymden i gemförelse! När jag satt och väntade på rönken (var tvungen att dricka kontrastvätska i 2 1/2 timme) så kom läkaren som opererade bort knölen förbi. Han försökte lugna mig och säga att han hade väldigt svårt att tro att det skulle ha spridit sig och att han skulle försöka kolla rönkenbilderna så fort som möjligt. I min livrädda hjärna sa han att han skulle kolla rönkenbilderna samma dag och höra av sig. 

 

Jag gick och väntade hela kvällen på att han skulle ringa och ju längre tiden gick desto räddare blev jag! Jag tänkte att ringer han inte ikväll då är det kört! Han ringde inte den kvällen.

 

Dagen efter rönken hade jag tid för att operera in en venport som jag ska få cellgiftet i. Jag kände mig inte rädd för operationen utan var bara rädd för rönkensvaren. Träffade läkaren innan operation (inte han som skulle operera utan han som skulle kolla rönkenbilderna) Han hade inte fått rönkensvaren än då jag skulle in på operation, men han sa att han skulle ge mig besked så fort han fått tag på svaret! Så in på operation åkte jag med tanken att jag hade cancer i hela kroppen. Jag skulle vara drogad men inte sövd, men tror jag sov. När dom rullade ut mig från operation mot mamma och Simon som väntade så "lille-skutt" grinade jag för då var jag så säker på att det var cancer överallt. Jag hade visst frågat dom som opererade mig om dom såg nå cancer och i min skalle (mardröm) såg jag en kille framför mig som nickade och sa: Ja, det här ser inte bra ut! Men det var såklart bara i min skalle.

 

När jag vaknade till lite mer så fick jag sån obeskrivlig smärta i vad som jag trodde var hjärtat, bak i ryggen och ut i armen. Jag sa att något har blivit galet! Men läkaren och personalen såg ut som frågetecken och sa att det inte var något. Jag fick smärtlindring och morfin, men jag hade fortfarande tungt att andas och konstig hosta. Jag sa att konstigt att få en förkylning direkt efter en operation. Efter många om och men så fick jag fara till rönken. Efter lång väntan kom en läkare (han som lovat att kolla rönkenbilderna) in. Då var allt jag tänkte på rönken svaren och han sa att rönkenbilderna var helt normala! Mitt liv kom tillbaka!!!:)) Så lättad att jag knappt hörde dom dåliga nyheterna som var att dom råkat punktera min lunga.

 

Först lät det som att det hade blivit en liten luftficka i lungan som nog skulle läka av sig själv. Läkaren som opererat mig hade visst gått hem:( Ett antal timmar senare fick jag veta att dom kollat plåtarna igen och att det inte var så liten luftficka, så dom skulle behöva sätta en ventil som ska tömma ut luften. När dom satt dit ventilen fick jag vansinnigt ont i ryggen och det var visst för att slangen mellan ventilen och lungan kom åt nerver. 

Jag blev inlagd onsdag till fredag och är nu hemma på permission över helgen. Hoppas nu att lungan läkt till på måndag!!

 

Har blivit en del ändringar i almenackan nu. Från Riga, Rhodos och sommarsemester till perukprovning, cellgifter och strålning. Men hoppas på en del kul där i mellan och viktigast just nu är att bli frisk, vilket jag ska!!

 

Tar tacksamt emot possetiv energi, hejjarop och possetiva erfarenheter! Vill inte veta något om när det inte gått bra, för det orkar jag inte:)